Veckans tema för yogafilosofi-kursen är identitet. Vi kommer fundera över frågor som: Vem är jag? Vad är min identitet? Är det någon skillnad? Om man frågar Patañjali och Yoga-sutra så skulle han mest troligt svara något i stil med: "Vilken fråga! Att förstå skillnaden är i stort sett poängen med yoga! Med livet!". Många i vår samtid verkar dock snarare hävda att idén om jaget är förlegad och att den bygger på ideologi och maktstrukturer. "Jaget" är istället "något" som inte är utan endast blir till i mötet mellan ens olika intryck och plurala identiteter. Så vad stämmer?
Som vanligt med det existentiella finns inga enkla svar. Och istället för att direkt fastna i abstrakta frågeställningar tänkte jag idag ta tillfället i akt och faktiskt försöka svara på frågan: vem är jag?
Jag heter Malin Jörnvi och jag är 27 år gammal. Jag bor i en hyresrätt i Uppsala tillsammans med min sambo och varannan vecka även tillsammans med hans son. Jag arbetar för tillfället som yogalärare och teatervärd/koordinator. Jag älskar att sjunga och jag ägnar väldigt mycket tid åt att tänka - ofta kring jobben, men också kring allt annat i mitt liv. Jag har en förkärlek för stora och svåra frågor, vilket också gör att jag tenderar att se allting utifrån dem. Detta gör att vad som helst kan bli ett jättestort bekymmer och någonting som måste förstås (till min sambos ibland (ändå förhållandevis sällan, det får man ge honom) grånande hår). Under min uppväxt fick jag höra att jag är tuff och även seriös. Jag har väldigt höga krav, främst på mig själv men i förlängningen också på andra. Jag blir ofta besviken. Det sårar mig när jag blir kallad "vass" - däremot tycker jag att "skarp" passar bra. Jag får också ofta intrycket av att jag är för mycket: jag upplever att jag inte får plats i de ramar och förväntningar som ställs på mig, men jag är samtidigt ganska bra på att "komma undan" med det jag vill göra och det som jag tror är rätt.
I ovanstående paragraf har jag skrivit mitt namn, ålder, bostadsort, relationsstatus, arbete och hobbies - relativt vanliga kategorier för att beskriva sig själv. Jag har även skrivit lite känsligare detaljer som man kanske inte vanligtvis berättar, saker som jag fått höra om mig själv eller exempel på hur jag förstår mig själv - saker som har att göra med "insidan". Och visst är allt i det ovanstående del av min syn på mig själv, hur jag identifierar mig själv: min identitet. Men är det jag?
Patañjali säger som bekant nej: jaget eller självet är något hos mig som endast betraktar allt och aldrig blandar sig i livet, dess kategorier eller dess skeenden. Yoga är till mångt och mycket strävan efter att förstå detta och att därmed skilja betraktaren från det betraktade. Och jag (alltså jag Malin) är benägen att hålla med: jag tror det finns en otroligt viktigt insikt - om inte den viktigaste insikten - i att se skådaren i en själv. Som läsaren märker så räcker språket här inte riktigt till.
För även om jag är en åskådare som alltid endast passivt betraktar livets händelser så är jag faktiskt också en del av livet.
Men samtidigt så är ovanstående identifiering också jag. För även om jag är en åskådare som alltid endast passivt betraktar livets händelser så är jag faktiskt också en del av livet; jag tror vi gör oss själva en stor björntjänst om vi förbiser detta. För även om yoga är strävan efter att förstå det som är bortom världen, strävan mot det eviga som aldrig blandar sig med livets föränderlighet, så är vi också (i alla fall så länge vi lever) i världen och en del utav den. Och i världen är jag allt, och även mer, än ovanstående paragraf.
Jag tänker alltså att vi inte får glömma bort att vi alltid börjar i världen. Och jag tänker att detta betyder minst två saker: 1) Det betyder att man inte kan hoppa över det första steget som alltid måste tas därifrån man står och 2) det betyder inte att vi ska stanna i världen - tvärtom tror jag att det är helt nödvändigt att sträva bortom. Men anledningen till det är en fråga för en annan gång.