Om gemenskap, manlig & kvinnlig

Jag har flera anledningar till att fundera kring gemenskap just nu: ikväll har Malin, Tomas och gemenskapen premiär, planering pågår tillsammans med samarbetspartner om ett större projekt i höst som kretsar kring social gemenskap, kulturprojektet Det idéala fortgår och så är jag mittemellan sommarens två folkhögskolekurser.

På sommarkurserna är manligt kontra kvinnligt väldigt närvarande: åtminstone 85% av alla deltagare på samtliga kurser under veckorna vi de senaste fem åren varit på folkhögskola är kvinnor. Samtidigt så ger sommarkurs-formatet fantastiska möjligheter att uppleva just gemenskap.

Nu är ju Eriks och mina kurser i filosofi, ett ämne som inom akademin har svårt att behålla kvinnor förbi A-kursen. Men så bottnar vår filosofi i samtal och odlar ett samtalsklimat där alla får vara med oavsett förkunskaper. (Till detta läggs sedan rätt utmanande frågor och ovana moment men grundanslaget av att alla deltar på sina egna villkor kvarstår.)

Om jag tillåter mig att generalisera – och jag menar att lagom med generalisering är nödvändigt för en god förståelse – så vill jag här prova tanken att en gemenskap som mer eller mindre bygger på att man får vara med oavsett prestation är en omsorgsfull, inkluderande och faktiskt, kvinnlig, form av gemenskap.

Prova tanken att en gemenskap som mer eller mindre bygger på att man får vara med oavsett prestation är en omsorgsfull, inkluderande och faktiskt, kvinnlig, form av gemenskap.

Och om jag nu kontrasterar det mot en manlig form, helt visst baserad på mina begränsade erfarenheter och efterforskningar, så skulle jag vilja påstå att den manliga gemenskapen inte bottnar i ovanstående omsorg.

Snarast tvärtom, för rent krasst: bygger inte en manlig gemenskap på tävling? Uppstår inte en manlig form av gemenskap i ett sammanhang där det går att vinna och rangordna? Jag vill i anslutning påstå att det är en sann klyscha att många män inte kan umgås utan att göra något. Om det så är att vandra, jamma eller titta på fotboll. Men även i en tillsynes passiv aktivitet som fotbollstittande går det ju att bli bäst: att veta mest om lag och spelare, få flest rätt på stryktipset eller vara en del av den mest hängivna klacken.

Notera här att jag påstår att den manliga gemenskapen inte handlar så mycket om att få uppgå i klacken som i att uppgå i den bästa klacken.

Om vi nu går tillbaka till filosofin så skulle jag definitivt hävda att akademisk filosofi handlar om att bli bäst: att vinna ett argument, bli publicerad i de högst ansedda tidskrifterna, få flest citeringar och anställas i de finaste positionerna – att klättra i karriären. Jag vill också hävda att om man ställer upp på de här spelreglerna så får alla som vill vara med i den akademiska gemenskapen, ty gemenskapen bygger på att den som är bäst har andra under sig.

Folkhögskolan, åtminstone folkbildningens ideal, fungerar inte så.

Nu ska vi såklart inte överdriva kontrasten men jag tror att vi missar något helt väsentligt om vi blundar för skillnaderna i gemenskap här. Och det alldeles oavsett om vi pratar om manligt och kvinnligt i termer av kön, genus eller principer.

Och det alldeles oavsett om vi pratar om manligt och kvinnligt i termer av kön, genus eller principer.

Däremot spelar det roll om vi vill främja social gemenskap i samhället. För vilken typ av gemenskap pratar vi om då? Kan vi skapa en gemenskap för alla? Måste en gemenskap inkludera alla – eller kan det få finnas olika gemenskaper och olika typer av gemenskap? Vilken form av gemenskap är den sociala gemenskapen i det här fallet? Och om det bara får finnas en sort, vilken ska då råda? Och vem förlorar på det?

Jag skulle absolut gå med på att män kan uppnå en kvinnlig gemenskap och kvinnor en manlig, att det finns individuella skillnader och att vissa inte känner sig hemma i varken eller. Jag skulle även mena att det är mycket viktigt för invånare i ett samhälle att ta del av olika former av gemenskap. Men då måste det också finnas olika former. Det jag är ute efter är alltså risken vi tar om vi inte ser att det finns skillnader och björntjänsten vi gör oss om vi väljer att inte sätta de generaliserande etiketterna "manlig" och "kvinnlig" på dem.

Som exempel tror jag att det är relevant att titta på hur klimatdebatten förs – och av vem. För även om Elon Musks tekniska innovationer potentiellt bidrar till klimatomställning så hans mål inte att rädda Moder jord; det är att vara först med, ja till och med vara Skaparen av, en ny interplanetär människoart.

Så, stämmer det att kvinnlig gemenskap omhändertar medan den manliga ger sig ut på äventyr?

Det är en generalisering. Frågan är hur mycket sanning det ligger i den, vilken typ av gemenskap som hörs, syns och finansieras mest och om den mjuka omsorgsfulla gemenskapen kan värnas utan en hårdare och mer tävlingsinriktad utsida.