Arrangörskap och att dyka upp

Förra söndagen hände Malin, Tomas och gemenskapen för andra gången. Precis som tidigare så inledde Tomas Rimeika med sin musik, Tomas och jag tänkte högt tillsammans och så sjöng vi ihop. Därefter fick publiken reflektera kring följdfrågor och de som ville fick dela med sig av sina tankar innan Tomas bjöd in till att sjunga med i hans lokala hit Kvalborg.

Temat för kvällen var ”Det bästa för samhället vore…” och som alltid väcker samtalen många nya tankar. Något som består för mig från i söndags är en tanke om arrangörskap.

Jag har återkommande fått frågan om vilken organisation det är som arrangerar mina publika samtal. När jag berättar att det är jag som anordnar så ser folk ofta förvånade ut – som att idén att en person kan göra något i egen regi på allmän plats är oväntad.

Jag undrar om det säger något om oss och vår samtida kultur: har de offentliga rummen blivit så genomkommersialiserade att vi inte tror oss kunna använda dem i mötet person till person utan att avsändaren måste vara ett företag eller en förening som tar betalt?

Nu är både Tomas och jag egenföretagare eftersom vi måste vara registrerade för F-skatt för att kunna arbeta med kultur. Men vi har båda gångerna av Gemenskapen kommit in på sårbarheten. Det är nämligen något speciellt att arrangera ett kulturevenemang: det är – och det behöver vara – personligt. Och därmed sårbart.

Det är nämligen något speciellt att arrangera ett kulturevenemang: det är – och det behöver vara – personligt. Och därmed sårbart.

För när Tomas framför sin musik och när jag leder ett samtal så gör vi det i egenskap av oss själva, oss som personer; vi är och måste vara där för att det ska gå. Men inte bara där som i på plats, utan och där som personer, i och med våra personligheter och alla våra talanger och skavanker. Jag tror att detta att vara där – eller för att använda ett mer slitet ord: att vara närvarande – är något som blir mer och mer unikt i vårt samhälle.

Det finns ett uttryck på engelska som jag tycker fångar det jag vill säga ännu bättre: to show up. På svenska ungefär: att dyka upp, och att göra det med både själ och hjärta. Helt enkelt: att våga visa sig. Detta att dyka upp och visa sig har definitivt med min syn på konst att göra. För konst kräver att man dyker upp; både som avsändare och som mottagare måste man våga visa sig för att kunna uppleva konst, för att konst ska uppstå.

Under min kandidatutbildning i teater så citerade en av mina lärare den amerikanska skådespelaren Marlon Brando. Citatet har stannat med mig sedan dess och jag tar därför med det i sin helhet här:

Life is art, and living it is an art – or it should be approached as an art. Very few do this, but it’s really the only way to give to others, to improve one’s life, to give it any sort of meaning.

Tennessee [Tennessee Williams, amerikansk dramatiker] gave you – and, by extension, me – a very specific question or challenge: How should one live? Well, you approach a character or a blank page or a bare canvas or a day in the life in the same ways: You look at the barren surface and you apply to it whatever will make it true and relevant and worthy of sharing. I don’t want to see an actor who doesn’t have some appearance of having lived, of having survived, of enduring some challenges and some pain. The performance is coming to us through these experiences, these survived experiences, and it is colored with something utterly unique but also something universal. We have all hated ourselves and wanted to change, to move on, and I want to feel that in a performance or a book or a painting. We need it in our lives. We can meet people and recognize immediately that they are open and giving and have been through some shit, but they’re showing up and living and doing their best. Those are the people to whom we are attracted, with whom we are compelled to share.

Att ställa sig på en scen eller att ta till orda inför andra kräver att man visar sig. Och det är sårbart. Det är läskigt. För om det är jag som är avsändaren så är det också jag som står där när ingen dyker upp. För tänk om ingen vill se; tänk om ingen vill lyssna; tänk om ingen kommer.

Inför varje samtal känner jag den rädslan. 

Och det är väldigt mycket enklare att dra sig tillbaka, tillbaka bakom skärmen, bakom dörren – eller bakom tjänsten. Det är väldigt mycket lättare att fortsätta scrolla, att stanna hemma eller att bara gå ut som representant för ett företag eller en förening.

Men om det ligger något i ovanstående observation och det blir ovanligare och ovanligare att vi vågar visa oss i vår kultur så tror jag verkligen att det är farligt. För jag tror att det leder till ett mer och mer omänskligt samhälle och jag tror att vi har råkat glida in i det under en längre tid. Under åtminstone 150 år har automatisering, effektivisering och ekonomisering tagit över mer och mer av våra liv. Det har gjort så att vi lever längre och det har höjt vår levnadsstandard. Men hur lever vi egentligen?

För vad är det att vara människa? Hur ska vi leva? Hur ska vi leva tillsammans? Vem är vi? Vart är vi på väg och var vill vi vara?

Jag tror att de mänskliga, det vill säga, de moraliska, frågorna kommer att kräva vår uppmärksamhet framöver. Och jag tänker därför att det bästa för samhället vore om vi så snart som möjligt började öva oss i att fundera över dessa. Och att göra det tillsammans med andra. 

Jag tror att de mänskliga, det vill säga, de moraliska, frågorna kommer att kräva vår uppmärksamhet framöver.

För jag tror att den osäkra framtid som går oss till mötes kommer kräva mer av oss som människor. Den kommer kräva att vi visar oss i vår mänsklighet, både i det som är fult och i allt det som är vackert. Den kommer kräva att vi dyker upp.

Eller som Brando-citatet slutar:

The giving of ourselves is the greatest art, really, and it is very difficult to do, because we essentially are afraid that we aren’t enough, that we don’t have enough. So we hide behind facades – performances of denial. This is not living, but bad acting on the stage of life, and it is unforgivable. We have all done it, and it has to stop. We have to show up bare of face and heart and be present. This is the great challenge, I think. To show up and share the person you are within the life you have.

It is entirely unique, and time is running out.