Idéer och ideal

Så drar det ihop sig! Snart är det premiär för min nya filosofiska samtalsserie Det idéala – filosofiska samtal om vart vi är på väg och var vi vill vara. Titelns "idéala" är en sammanslagning av orden "idéer" och "ideal" och jag skulle därför vilja ta tillfället i akt att här reflektera kring om hur det kommer sig att det blev så.

Vad är en idé? När man börjar tänka efter vad ord egentligen betyder och fortsätter bakåt så kommer man i min erfarenhet förr eller senare till en punkt när man inte längre vet vad man pratar om. Men med ordet idé hamnar jag där nästan direkt. För vad är en idé?

Kanske kan man beskriva en idé som någon form av hopsamling – oavsett innehåll så behöver en idé hänga ihop som något enhetligt, något avskiljt från något annat (dvs. en annan idé). Men vad är innehållet? Kan en idé vara hur stor som helst eller finns det en gräns för när det slutar att vara en idé och blir flera? Och kan man någonsin dela idé med någon annan eller kommer varje idé vara helt unik beroende på vem som har den?

Reflektioner av det här slaget blir väldigt snabbt abstrakta och spekulativa. Men det kanske inte är något fel med det? Tvärtom: tänk om det är en nödvändighet för vissa typer av tankar att de får sväva iväg ett tag innan man försöker fånga in dem? För kanske går det att låta något sväva utan att tappa kontakten med verkligheten? Kanske går det att med övning bli bättre och bättre på att låta något få vara oklart under längre och längre tid – utan att för den sakens skull irra bort sig.

Att öva upp en förmåga att släppa taget om det man vet och våga utforska det okända – utan att tappa bort sig själv. Jag skulle vilja kalla den förmågan: att filosofera. Filosofera som en aktivitet där det är själva handlingen, görandet, som är det viktiga, och inte vad man kommer fram till. Det blir såklart här intressant att fundera kring vad skillnaden egentligen är mellan ord som filosofi, idé, tanke, förståelse... Hur hänger de ihop? Var överlappar de? Var skiljer dem sig åt? Om man är villig att anta min idé om vad filosofi är så är det just dessa frågor i sig som är det viktiga; att ge sig själv möjligheten att få undra.

Att öva upp en förmåga att släppa taget om det man vet och våga utforska det okända – utan att tappa bort sig själv. Jag skulle vilja kalla den förmågan: att filosofera.

För att nu lyfta in ytterligare ett ord så består samtalsseriens "idéala" även av ordet ideal. Jag tänker att det intressanta med "ideal" är att det, till skillnad från "idé", gör ett större anspråk på att vara giltigt för flera. Visserligen kan jag ha mitt eget ideal, men just genom att göra det till mitt ideal, finns det inte en dimension av att jag anser det vara det bästa? Och om jag är ärlig med mig själv, är inte mitt ideal ändå det bästa för alla? Åtminstone de alla som jag anser mig tillhöra, min grupp, mitt sammanhang. I vår tid skulle jag säga att den här inställningen av att göra anspråk på att veta bäst är tämligen omodern; även när det kommer till de som handlar utifrån att de vet bäst (som en politiker rimligen bör göra) – skulle de verkligen säga att de gör som de gör för att de vet vad som är bäst för alla?

Jag tror inte det. Och jag skulle för min del inte vilja göra anspråk på att jag vet vad som är bäst för alla – i en konkret bemärkelse. Men ändå, i att starta den här samtalsserien med allt arbete som det har inneburit och innebär, så finns det ett ideal. För jag tror verkligen att filosofiska samtal är bra för alla och mitt ideal är att leva i en kultur där det offentliga samtalet genomsyras av stora och komplexa tankar och frågor på ett sätt som möjliggör för varje invånare att ta del av det på sitt sätt.

Det verkligt intressanta med det här idealet är att just genom att sätta upp idén om ett gemensamt samtal som vem som helst kan delta i utifrån sin bakgrund, spelar det mindre roll just vad den bakgrunden är. Vi lever i en kultur som lägger stort fokus vid allas olikheter, och det finns goda anledningar till det. Men frågan är var någonstans vi egentligen kan mötas när vi enbart fokuserar på hur vi är olika.

Min poäng är denna: om vi strävar efter att leva i en gemensam kultur, behövs då inte möjlighet för oss att få vara lika? Behövs det inte en plats som möjliggör för oss att mötas på samma nivå, oavsett biologiska eller socioekonomiska olikheter. Kanske är en sådan mötesplats ett ouppnåeligt ideal. Men betyder det att det inte är eftersträvansvärt?

Kanske är en sådan mötesplats ett ouppnåeligt ideal. Men betyder det att det inte är eftersträvansvärt?

Mitt ideal är att Det idéala ska vara en plats där vi som invånare får möjlighet att mötas under det gemensamma och troligen ouppnåeliga – och därför abstrakta – idealet att vi verkligen kan möta varandra.

Och att det är när vi verkligen möts som vi skapar vår kultur.