I onsdags höll jag mitt sista existentiella samtal på Reginateatern i Uppsala. Det har blivit 15 samtal under fem säsonger och Vad är...? har lärt mig väldigt mycket om både kulturevenemang och samtalsledande. Men framför allt har jag tillsammans med alla deltagare fått lära mig om de frågor som vi utforskat vid varje tillfälle.
Frågan för det sista tillfället var passande nog Vad är... slutet? och det blev ett väldigt fint och lyckat sista samtal. Jag blev bland annat stärkt i min förståelse av att ett slut inte kan finnas utan att något annat redan börjat men jag fick också en ny insikt som jag tänkt på en hel del sedan dess.
En deltagare lyfte nämligen att slutet på en händelse ofta präglar minnet utav helheten så att till exempel ett dåligt avslut på en i övrigt bra episod kan få en att minnas allt som ett enda stort misslyckande. I motsats kan till exempel ett bra avslut på en dålig dag få det att bli en utav de bästa dagarna i ens liv. Poängen fick mig att tänka på uttrycket "slutet gott, allting gott" och hur jag länge kopplat ihop det med "och så levde de lyckliga i alla sina dagar". Men visst är det rimligt att tänka att uttrycket om ett gott slut säger något om att hur något slutar ofta färgar helhetsintrycket?
Uttrycket väcker såklart också frågan om vad som är gott (frågan om det Goda har en tendens att dyka upp igen och igen). Min vana trogen så vill jag här hänvisa till vardagen och mena att vi alla någon gång har uttryckt "slutet gott, allting gott" eller åtminstone har varit med om saker där vi skulle ha kunnat säga det med träffsäkerhet. Vad är det som får oss att utbrista i en sådan fras?
Kanske har det med lättnad att göra: en situation som inte gått som tänkt har orsakat någon form av anspänning som slutligen släpper och vi andas ut. Någonting har alltså lämnat – någonting vi inte ville ha kvar får man tillägga.
För vissa saker tar ju slut mot vår vilja. Och det är här någonstans som idén om en högre vilja nästlar sig in. För varför sker hemska saker? Varför sker sådant som vi absolut inte vill ska ske? När det ändå sker förr eller senare så kan ens bemötande av situationen hamna någonstans på skalan mellan total vilsenhet i sökandet efter mening ("Varför, Gud?") och total acceptans av meningslöshet ("allt är slump"). Dessa attityder gentemot motgång ser ut att vara diametralt motsatta men jag skulle faktiskt vilja hävda att de i praktiken är samma sak.
Vissa saker tar ju slut mot vår vilja. Och det är här någonstans som idén om en högre vilja nästlar sig in. För varför sker hemska saker? Varför sker sådant som vi absolut inte vill ska ske?
Om man i svallvågorna efter något hemskt famlar efter mening eller svar och kanske till och med hamnar i anklagandet av Gud, då visar det att man vilar mot – eller på något plan ändå håller öppet för – att det finns en högre makt som har ett finger med i spelet. Om man i sin tolkning av händelseförloppet däremot är helt övertygad om att allt som sker är meningslöst, då visar det att man ändå finner meningslösheten tillfredsställande och då har man fyllt den med mening. Om mening finns så finns ett större sammanhang där det som sker passar in, oavsett om man kallar det universums plan, evolutionen eller Gud.
Oavsett var man befinner sig på meningsskalan kan man såklart också öva sig i att omvärdera sin inställning till det som är hemskt: man kan träna på att se orättvisor, krig och död som en del av livet, en del av helheten. Jag tror dock att det är väldigt svårt att helt frigöra sig från att uppleva hemskheter.
Nu blev det en avancerad och komprimerad utläggning om hur attityder (eller saker överlag) som till en början ser helt motsatta ut i slutändan ändå kan vara samma sak. Fast ändå är de nog inte helt samma sak: där den första attityden kämpar med att förstå, har den andra kapitulerat och slagit sig till ro. Det vill säga: även om resultatet i praktiken blir det samma så kommer de från olika håll.
Vilken attityd som är den rätta inställningen i en given situation är såklart en helt annan fråga. Ytterligare en fråga är huruvida en levande människa slutgiltigt kan leva enbart efter den ena eller den andra.
Comments