Vad är en vän och vad är det att vara en vän? Jag tänker att ett fruktbart ställe att börja tänka kring vänskap är i just jämförelsen mellan vänner och bekanta.
En bekant är inte en vän. Olika personer lägger säkerligen in olika innebörder i båda begreppen men för egen del är det viktigt att skilja på någon jag träffat ett fåtal gånger eller bara småpratar med lite då och då från någon som jag kallar min vän. En viktig faktor här är såklart tid: det tar tid för en bekant att bli en vän. Samtidigt så finns de även det där lilla antalet människor man stöter på och så att säga klickar med nästan direkt. Men vad är det som gör att man kan känna en sådan affinitet med en annan, ibland från första stund?
Tillåt mig att här göra en liten koppling till etymologin bakom ordet filosofi. Filosofi kommer från den antika grekiskans φιλοσοφία, philosophia, och översätts ofta med kärlek till visdom. Men eftersom grekiskans filos också (eller snarare) betyder vän så kan man påstå att filosofi mer korrekt bör översättas till vän av visdom. Jag vill nu utforska tanken på en affinitet mellan att vara vän av visdom och vår vardagliga förståelse av vänskap. Låt oss göra en tankeövning:
Tänk på en specifik vän du har.
Vad är det första som kommer upp? Kanske är det dennes goda egenskaper, som hur du tycker om hur hon uttrycker sig eller hur du känner dig i hans sällskap? Kanske är det dennes personlighet, hens integritet eller humor? Kanske är det även så att ni har någonting gemensamt, som en annan vän eller ett intresse?
Kanske är det även så att ni har någonting gemensamt?
Jag tror nämligen inte att det är en slump att man stöter på individer man tycker om i kretsar där man antigen har en gemensam vän eller i sammanhang där man gör sådant som båda tycker om. Men oavsett om den gemensamma nämnaren är en levande person eller en hobby/passion så är det talande att vi i begynnande vänskap ofta samlas runt någonting som liksom ligger eller finns mellan oss.
Jag skulle därför vilja säga att vara en vän är att se sig själv bredvid eller intill någon eller något: det är att erkänna någons autonomi eller någontings egenvärde. Gällande filosofi så är en filosof alltså inte någon som ser sig själv som vis utan någon som ser ett mellanrum mellan sig själv och visdomen och därför strävar efter att skapa en relation till den för att först därefter komma närmre. En vän kan på samma sätt sägas vara någon som inte är en själv men som man av olika anledningar vill ha i sitt liv och därför skapar och upprätthåller en relation till -- en relation som på många sätt också kan sägas vara levande och som behöver tas omhand om man inte vill "glida isär" så pass att relationen slutligen "dör".
I filosofiska diskussioner har jag också motvilligt upptäckt att jag är mer villig att försöka förstå synpunkter som uttalas av någon som jag har en vänskapsrelation till. Jag uppfattar det som att att vänskapen föder en vilja att följa med i någon annans tankegång trots att det som sägs rör sig inom ett område där jag kanske redan har en annan åsikt eller förförståelse, med andra ord, ett ämne med vilket jag redan är bekant. Kanske är det en slags förklaring till varför det är lättare att ändra uppfattning om en bekant eller något bekant än om någon eller något som man känner bättre.
I ett försök att här knyta ihop säcken så är vänskapen onekligen en alldeles central del av våra liv: ett liv utan vänner tror jag få skulle vilja eller orka leva. I slutändan undrar jag därför om vänskap inte handlar om just att få kontakt: att få bekräftat att någon annan ser saker och ting ungefär som jag själv och att någon annan inte bara hör utan lyssnar till vad jag säger tror jag lägger grunden för att förstå både vem jag och vem vi är.