Sök
  • Malin Jörnvi

Saker och tings natur

Det har gått nästan en månad sedan jag skrev här sist och för någon som mig som så gott som alltid fullföljer det jag åtar mig så har det varit svårt att inte publicera något varje vecka. Inte för att jag någonsin lovade att det skulle komma en reflektion i veckan; det liksom bara blev – liksom så mycket annat på något sätt blir och så blir det en vana och så blir det en del av en själv och så blir det så man gör. Men var kommer det som blir ifrån?



Vår samtid landar ofta i att det som blir kommer från en mänsklig handling, en handling som i sin tur kommer från en blandning av natur och kultur. Fast natur-kultur dikotomin heter idag snarare genetik-kultur och det inte helt ovidkommande: vad är skillnaden på ens genetiskt arv och ens natur? Vad betyder egentligen natur?


Anledningen till att jag inte fullföljt mitt reflektionsskrivande den senaste månaden är att jag helt enkelt har haft för mycket att göra. Eller kanske snarare: jag har haft alldeles för mycket att göra. Jag misstänker nämligen att jag de senaste åren har haft konstant för mycket att göra: det ligger liksom i min natur att ta på mig mer och mer och att alltid leverera. Och jag vet att jag inte är ensam. Men varför håller vi på så? Ligger det verkligen i vår natur? Och vad är den största anledningen till att vi å ena sidan förstår att vi inte kan leva på som vi gör och att vi å andra sidan ändå inte gör de livsstilsförändringar vi drömmer om?


Vad är den största anledningen till att vi å ena sidan förstår att vi inte kan leva på som vi gör och att vi å andra sidan ändå inte gör de livsstilsförändringar vi drömmer om?

Jag tror att det främst beror på att vi inte hinner. Det är så mycket annat som ska hinnas med först: jobbiga saker såsom städning och roliga saker såsom yogafilosofi-kurser, och vi blir ofta påminda om att bara vi gör saker lite mer fokuserat och bara vi blir lite mer närvarande så kan vi klämma in ännu lite till på ett dygn. Och så kan vi hålla på till det tar stopp.


Jag tror många av oss har upplevt när det tar stopp: drastiskt som i utbrändhet eller mer långsamt som i utmattning. Och som sagt, jag tror många med mig konstant närmar oss utmattning: jag ska bara fixa det här också!


Det är lätt att drömma om ett enklare liv eller en enklare tid. Men om sanningen ska fram så är det nästan omöjligt att veta något om en annan tid som inte är filtrerat genom samtida föreställningar. Dessutom skulle mest troligt ingen som har upplevt modernitetens bekvämligheter på riktigt vilja leva i en annan tid. Men med det sagt så kanske den tid som innebär hårdare levnadsförhållanden är här relativt snart.


Med det sagt så kanske den tid som innebär hårdare levnadsförhållanden är här relativt snart.

Och kanske är det inte bara negativt.


Inte om man vågar påstå att människan levt ur klang med naturen de senaste århundradena och att naturen genom klimatförändringarna tar tillbaka sin rättmätiga plats som härskare över hur saker och ting förhåller sig. Tanken tillskriver såklart naturen en alldeles egen agens vilket är direkt ovetenskapligt. Men det är ändå intressant att fundera kring huruvida klimatkrisen främst är en kris för en mänsklighet som klänger sig fast vid en tid som redan blivit omodern.


Min intention med att öppna upp för (eller kanske återuppväcka) en naturens agens utan mänsklig inblandning och en förståelse av natur som det som närmast sker av sig själv är att försöka få syn på någonting annat i kommande klimatförändringar än det som predikas av domedagsprofeterna, nämligen, att naturen har en natur och att det är möjligt att leva med eller mot den naturen. Att det är möjligt att leva med eller mot sin egen natur, det tror jag att alla som återhämtat sig från utbrändhet och utmattning vet.


Kanske hade antikens greker alltså en anledning till att förstå världen som kosmos, vilket översatt betyder ungefär ordnande princip. För kanske är det så att universum (utan att nödvändigtvis ha en skapare) ändå har en princip – en natur – som man kan följa eller gå emot. Och att skillnaden däremellan inte är mindre än skillnaden mellan att frodas och att förgås.