Och så drar den äntligen igång: Yogafilosofi och de existentiella frågorna. Under de nästkommande sex söndagarna kommer jag och kursdeltagarna spendera totalt nio timmar med att tänka tillsammans i skärningspunkten mellan yoga och existens, eller kring vad yogan och Patajalis Yoga-sutra har att säga om livet och dess olika dimensioner.
Först ut är kunskap: vi kommer fråga oss vad kunskap är; om det finns olika typer av kunskap; om förhållandet mellan kunskap och syn; och även om förhållandet mellan kunskap och vila. Det ska bli spännande att höra vad deltagarna tänker och att utforska vad existentiella samtal som filosofisk form kan leda fram till. Men här idag tänkte jag faktiskt istället reflektera om kunskap och mängd.
Jag har nyligen påbörjat ett nytt arbete, en deltidstjänst på en teater i närheten. Och även om det är underbart att än en gång komma närmre konsten (och att få lov att träffa människor bortom en dataskärm) så är det också mycket... nytt. Det är mycket att lära sig när man påbörjar någonting nytt och det tar mycket kraft och energi att sätta sig in i saker för första gången. Det är med det sagt kanske inte optimalt att även yogafilosofi-kursen drar igång i samma veva. Men från den ljusa sidan har det gett mig ytterligare en infallsvinkel kring just kunskap.
Min tjänst på teatern handlar främst om att vara på plats under föreställningar och se till att allt flyter på: att publiken blir trevligt bemött; att artisterna och produktionerna har allt de behöver; att ha beredskap om något inträffar under föreställning; att alla lämnar teatern med minnet av en lyckad kväll; och slutligen att salongen städas inför nästa föreställning. Jag kommer också ha administrativa uppgifter kring schemaläggning och biljettsystem men i den här reflektionen skulle jag vilja stanna vid det publika bemötandet, för vad har att hälsa på människor och att svara på frågor att göra med kunskap?
Utöver kunskapen som såklart krävs för att kunna ge svar på frågor så vill jag även säga att serviceyrken överlag och i det här fallet, en front of house-tjänst, till att börja med kräver en social förmåga; att veta vad det innebär att få människor att känna sig trevligt bemötta. Det behövs också en förmåga att kunna handla kvickt vid de överraskningar som alltid dyker upp i sista minuten innan saker som har en startpunkt. Och inte minst är det nödvändigt med en spindel-i-nätet förmåga att hålla i gång många bollar samtidigt.
Men vad har detta att göra med kunskap? Jag tror att det är talande att det i ovanstående paragraf är just ett ord som återkommer, nämligen, förmåga. Förmåga är intressant nog ett sådant där klurigt begrepp som används både för något medfött och något uppövat. Och min förmåga att hålla många bollar i luften är definitivt något jag kommer behöva öva på så det är tur att det är något som jag faktiskt kan bli bättre på. Ens naturliga förmågor och ens förmåga att öva upp sina förmågor är alltså minst två dimensioner av kunskap i sammanhanget. Men jag undrar om inte ytterligare en dimension syns just här, i luften mellan bollarna. Jag spekulerar nu i om det inte finns en likhet mellan att ha en tjänst som innebär många bollar och vad det innebär att ha två (eller fler) jobb. Jag undrar om det inte i de här fallen syns ytterligare en kunskaps-depå, nämligen: förmågan att hantera hur båda situationerna läcker.
Jag undrar om det inte i det här fallet är så att det finns ytterligare en kunskaps-depå, nämligen, förmågan att hantera hur båda situationerna läcker.
Jag tror alltså att det finns ett gemensamt fenomen i både vad det innebär att ha en koordinatorstjänst med samordnande funktion och vad det är att ha två eller flera deltidsjobb och det fenomenet kanske bäst fångas med ordet läckage. Vad jag menar är att det både i hoppandet mellan olika jobb och i bollandet av vitt skilda uppgifter rinner ut något. Man kanske kan kalla det energi. Jag menar inte detta i någon negativ bemärkelse men jag spekulerar i om det inte finns en viktig insikt här för många med mig som idag har flera jobb eller jobb med väldigt varierande arbetsuppgifter. (Kanske detta även gäller för människor med alldeles vanliga heltidsjobb men som även måste prestera utanför jobbet, t ex. som förälder eller vid olika "fritids"-sysselsättningar, om det så är maratonlöpning, matlagning eller yoga.)
Insikten ligger alltså inte i ordet läckage utan i att man kan behöva ta hänsyn till att åtminstone några procent av ens tjänst eller några timmar av ens arbetsvecka skulle behöva åsidosättas som ren "hopp-tid". Det vill säga att om man skulle arbetat 40 timmar på ett jobb så kanske man bara orkar 35 timmar om det är uppdelat på två, eller om ens enda tjänst innebär väldigt olika ansvarsområden så kanske man inte kan orka med en djupare förståelse av alla, eller ens några, områden. Nyckelordet i sammanhanget tror jag är just orkar. För ork är det såvitt jag vet inte så gott om idag, och det trots att många i väst statistiks sett arbetar mindre än någonsin.
Nyckelordet i sammanhanget tror jag är just orkar.
Jag skriver detta spekulativt - jag tänker "högt" - och jag skulle gärna ta del av läsarens - dina - erfarenheter om du vill höra av dig med hur det ser ut för dig och med din arbetssituation. Jag vet i alla fall med mig att jag det kommande året kommer få lära mig mer om min nya deltidstjänst i kombination med yogan och filosoferandet och med det även om det som jag tror läcker.
Jag kommer också det kommande året att fortsätta tänka kring vad som händer med den typ av kunskap som riskerar att försvinna i bollandet; det som finns i avsaknaden av arbete/måsten/görande. I ett samhälle som vårt som ständigt rör sig mot mer och mer produktion och effektivisering blir denna kunskap mer och mer osynlig och kanske har det med just mängd att göra. För den typ av kunskap som jag tänker på har inte en mängd alls - det är istället en kunskap som snarare sköljer bort det som vi ofta misstar för kunskap i vårt slit med att hinna med allt inom - eller mellan - arbete och fritid.