Jag ser ut att ha landat mitt livs första anställning. Aldrig förr har jag varit i en situation där lönen kommer in på förhand och är oberoende av hur många timmar jag faktiskt stämplar in varje månad. Idag tänkte jag tänka kring vad det betyder.
Få humanistiskt lagda unga människor har nog undkommit att ställas inför frågan om framtidens arbetsmarknad. Medan timanställningarna och gigjobben som varit standard under pluggtiden fortsätter upp i åldrarna i ren form eller förtäckta som olika typer av projektanställningar eller frilansande/egenanställningsuppdrag så fortsätter likaså en speciell typ av livsvillkor; villkor som bland annat innehåller en stark korrelation mellan arbetade - och inte minst oavlönade förberedande - timmar och chansen att täcka sina egna kostnader. Detta är såklart mer utpräglat i vissa sektorer än andra och inom kultur så är det helt enkelt en del av spelet: utbildar man sig inom konst eller filosofi så står arbetsgivarna sällan och väntar med tjänstepension och friskvårdsbidrag. Som frilansande kulturarbetare måste du istället täcka dina egna utgifter och dagjobb hör därför till. Förutom att det inte riktigt längre gör det.
Jag kommer ihåg en debattartikel från mitten av förra året som förklarade varför de pandemipåverkade och uppdragslösa kulturarbetarna inte bara kunde gå in och jobba i vårdsektorn. Det handlade till viss mån om tillgänglighet utifall ett jobb mot förmodan skulle dyka upp. Men det handlade främst om skatt: det skulle vara direkt ofördelaktigt för "professionella" konstnärer som idag ofta måste vara egenföretagare ("godkänd för F-skatt") att tillfälligt gå in i vården.
Den som menar att pengar inte styr ens prioriteringar är antingen inte ärlig eller har aldrig behövt betala en hyra.
Visst kan man anse att konstnärer och scenarbetare skulle kommit ner från sina höga hästar och ta jobben som fanns och behövde fyllas men den som menar att pengar inte styr ens prioriteringar är antingen inte ärlig eller har aldrig behövt betala en hyra. Att pengar inte borde styra är en annan fråga och alternativa ekonomiska system får bli en reflektion för en annan gång. Faktum är att vi lever i en marknadsekonomi och att du antingen är på marknaden eller utanför den. Därför gör vi vad vi kan för att få vara kvar (på marknaden och inom vårt fällt) trots att det innebär jobb med osäkra anställningar eller jobb som kräver utskick av egna fakturor där du själv betalar dina sociala avgifter.
Nej, en anställning är inte en mänsklig rättighet och huruvida ett drägligt liv (vad det än är) är en rättighet är oklart. Och visst är det möjligt att dagens kulturarbetare som inte vill gå till ett "riktigt" jobb för att först därefter lägga sin resterande tid och ork på konst är världsfrånvända och inte minst bortskämda. Min erfarenhet är att många äldre hävdar något i den stilen, samma äldre som ofta också sitter på en fast anställning. Alldeles säkert började de på golvet och arbetade sig uppåt men jag tror inte att det är ovidkommande att många som då började längst ner på stegen också kunde se stegen ovanför och karriären framför sig. Nämn den som idag med säkerhet kan säga att deras tjänst eller uppdrag finns kvar om tio år.
Allt var inte bättre förr men det går ändå att föreställa sig en tid när tålamod, uthållighet och lojalitet var dygder för en arbetssökande. Idag är de snarare "hunger", prestigelöshet och anpassningsbarhet som säljer. Tiderna (och marknaden) förändras. Frågan är bara vad det gör med oss. Och i förlängningen, vad det gör med det som vi skapar: vår filosofi, vår konst. Somliga menar att konsten måste vara otrygg och filosofin hemlös för att frodas, för att vara äkta. Men jag undrar om det inte är skillnad på tankar som kommer av att inte veta om man har råd med nästa räkning och tankar som kommer av att veta att man i alla fall inte kommer bli skuldsatt?
Tiderna (och marknaden) förändras. Frågan är bara vad det gör med oss.
Utan tvekan finns det personlighetsmässiga skillnader här; vi har olika behov av säkerhet och olika grad av grundtrygghet men jag undrar fortfarande hur mycket den som bor på en parkbänk eller ett härbärge prioriterar konst eller filosofi. När det kommer till filosofi verkar det nämligen snarare vara tvärtom: bland de som anser sig ha tid att ägna merparten av sitt liv åt att fundera är det få som inte kommer från en relativt välbeställd medelklass. Och min poäng här är att det inte nödvändigtvis är något fel med det: kanske är det till och med så att man behöver vara precis lagom otrygg och alldeles lagom hemlös för att konsten och tanken ska få vara "fri".
För första gången någonsin vet jag att om jag sköter mina arbetsuppgifter väl och är vänlig mot mina kollegor och kunder cirka 20 timmar i veckan fram till maj så kommer jag under den tiden ha tillräckligt med pengar för att betala hyra, mat och inte minst CSN-lån. Att veta det ger mig ett lugn och har öppnat upp för en tankemässig klarhet som jag undrar hur många andra unga kulturarbetare känner till idag.
Comments