Jag har en lagom ohälsosam fascination för metaforer, och inte minst för sinnesmetaforer. De senaste tre åren har jag därför fördjupat mig i varför vi uttrycker konstpreferenser i termer av smak, t ex. musiksmak. Jag har också utforskat varför så mycket av filosofitraditionen kretsar kring syn, något som syns inte minst i filosofernas strävan efter att alltid nå klarhet.
Men vad är så en metafor? Liksom allt annat i filosofin så finns det en rad olika förståelser och teorier och jag nöjer mig här med att stanna i vardagsspråk. I vardagligt tal så kan vi precisera vad vi menar genom att lägga till "bokstavligt" eller "bildligt" efter ett uttalande. Men ofta pratar vi bara på, trots att när man väl börjar fundera på det så ser man att gränsen mellan bild och bokstav (eller ord) inte alls är speciellt klar. Vi kan även utan att reflektera använda oss av det som kallas döda, stelnade eller dolda metaforer såsom "stolens rygg" eller "bergets fot" men däremot brukar vi haja till när någon använder en så kallad öppen metafor eftersom bilden då blir synlig, t ex. "smärtan vrålade".
Det är intressant hur människan och inte minst människokroppen väldigt ofta utgör jämförelsegrunden i bildskapandet. Men det är inte heller en tillfällighet: det är genom kroppen och sinnena som vi förnimmer världen.
Det är intressant hur människan och inte minst människokroppen väldigt ofta utgör jämförelsegrunden i bildskapandet.
I Yoga-sutra, en av de viktigaste nedskrivna källorna till all samtida västerländsk yoga, återkommer författaren Patañjali igen och igen till skådaren. Skådaren - den som ser - är Patañjalis försök att benämna någonting oföränderligt och beständigt i varje levande varelse. I en kommentar till texten finns en illustrerande häst-och-vagn-liknelse som jämför sinnena med fem hästar som drar en vagn. I vagnen finns en kusk som symboliserar förnuftet och dess försökt att (ofta förgäves) få alla hästar att dra åt samma håll. Men med i vagnen finns förutom kusken också en passagerare, en som helt enkelt åker med utan att blanda sig i samspelet mellan kusk och häst. Och liksom passageraren bara ser på försöker Patañjali alltså fånga en evig och orörlig del av det levande utifrån just synen.
Det är viktigt att skådarens seende inte blandas ihop med sinnesintrycken som kommer från synen (en av hästarna), men det är en annan fråga för en annan gång. Poängen här är att det i Yoga-sutra (liksom i västerländsk filosofi ända sedan antiken) är synmetaforiken som står i fokus. Men för att beskriva eller förstå medvetandet och människans plats i världen använder sig Yoga-sutra också av hörseln.
Det är intressant att i sammanhanget påminna sig om att nedskriven kunskap är utifrån världshistoriens perspektiv ett väldigt nytt påfund: antika verk återfinns på vers eftersom de överfördes muntligt och mer eller mindre sjöngs. Rytmen och rimmen hjälpte den kringresande sångaren att hålla ofantliga "textmassor" i huvudet. Ytterligare en fascinerande detalj är att de första nedskriva texterna författades utan mellanrum mellan orden eftersom de lästes högt. Det var örat som fick destillera fram orden och när man tänker efter så är det ju även så att vi pratar i vad som låter som ett enda flöde. Att läsa tyst är alltså ett ännu mer sentida påfund än det nedskrivna ordet.
Hörseln har alltså spelat en viktig roll i överförandet av historier i vår historia, men hörseln spelar en viktig roll i Yoga-sutra främst för att den fångar en annan dimension än synen: vår förmåga till en inte helt frivillig öppenhet. Detta visas kanske bäst genom att vi när som helst kan stänga ute synintryck genom att sluta ögonen men alla som försökt sova med störande grannar vet att hörseln är mycket svårare att kontrollera med viljan.
Hörseln "kommer åt" oss på ett annat sätt än synen. Och likaså är det första som slår oss när vi kommer in i ett rum stämningen. Det är till och med möjligt att känna av en stämning utan att först veta vad det handlar om. Med detta vill jag visa på hörselns och känselns helt centrala roll i samspelet mellan människor. Jag skulle till och med vilja hävda att mänsklig förståelse vilket alltså ofta beskrivs i termer av syn - engelskans "jag förstår" uttrycks inte för inte med "I see" - föregås av en avstämning gentemot varandra. Detta syns inte minst i att förståelse alltid underlättas av att man "befinner sig på samma våglängd".
Här vill jag därför avslutningsvis slå ett slag för kallprat: det är vanligt att vi förlöjligar de inledande fraserna på så gott som alla trevande konversationer och dess olika varianter av "Hur är det med dig?" eller "Är det inte lite kyligt idag?". Men jag skulle vilja påstå att det faktiskt finns en mycket djup mening bakom frågorna och det är just deras försök till samstämdhet. Jag menar att det inte är en slump att vi börjar våra samtal med att stämma av var den andra är emotionellt. Givet att vädret är ett oundvikligen gemensamt fenomen att stämma av gentemot är det också ett ypperligt sätt att hitta en gemensam för-förståelse: är vi överens om att det är höst i luften?
Genom kallpratet stämmer vi så av mot varandra och mot omgivningen och om vi lyckas med att ömsesidigt möta varandra kan vi därefter nå, inte bara förståelse, utan även det som ingen människa kan leva utan: känslan av att höra till gruppen, det vill säga, känslan av samhörighet.