Sök
  • Malin Jörnvi

Vid medvetandet

Uppdaterat: 4 nov. 2021



Veckans kursträff handlar om ett av livets största mysterier, nämligen, medvetandet. Vad är det? Frågan är och har varit otroligt återkommande i mänsklighetens nedskrivna historia och så gott som alla religiösa skrifter berör på något sätt fenomenet. För filosofi är frågan såklart helt och hållet väsentlig men även de senaste århundradenas vetenskapliga forskning har försökt förklara vad medvetandet egentligen är.


Idag tänkte jag lämna vetenskapens tillvägagångssätt därhän och istället utveckla en tanke jag gått och grunnat på ett tag: tanken om medvetande som med-vetande. Med med-vetande tänker jag främst på två olika saker. För det första skulle det kunna betyda:


1) Det man redan vet med sig


Inom antik grekisk filosofi är idén om återerinring central: den antikt grekiska synen på kunskap bygger till mångt och mycket på att vi alltid redan vet det som vi behöver lära oss - vi har helt enkelt bara glömt bort det. Att ta del av kunskap är alltså att påminna sig om sådant man egentligen redan kan. Medvetandet skulle från det här perspektivet kunna förstås som något man redan förstår i egenskap av att vara vid medvetande, men som man har förvillats till tro att man inte vet.


En annan förståelse av med-vetande är:


2) Det som man vet tillsammans med andra


Immanuel Kant är en av många filosofer som undersöker idén om att vi trots våra individualiteter ändå har någonting gemensamt. I Kants fall rör det sig om ett gemensamt sinne, sensus communis.


I Kritik av omdömeskraften (1790) menar han att det måste finnas någonting mänskligt gemensamt för att det ska vara möjligt att kunna kommunicera människor sinsemellan. Kant är alltså här inte intresserad av vad som sägs utan av vad som krävs för att vi ska kunna förstå varandra överhuvudtaget. Kant utvecklar sina tankar kring sensus communis inte ovidkommande i samband med konstnärlig smak och bidrar så med ett av de stora argumenten för konstens roll för människan: "det är snarare... den estetiska än den intellektuella omdömeskraften som kan bära namnet gemensamt sinne, om man vill förstå ordet sinne som den blotta reflektionens effekt på själen" (154).


Sinne, liksom medvetande (och själ), kan förstås på många sätt (och ibland som synonymer) och Kant försöker här med "gemensamt sinne" sätta ord på tankens effekt på själen. Kants tankesystem är otroligt komplicerat och "den blotta reflektionen" har liksom allt annat i hans filosofi en specifik mening som jag varken låtsas om att jag fullt ut kan eller fullt ut förstår. Men av intresse här är inte minst att tankar kring medvetandet ofta blir - talande nog - oerhört abstrakta. Så därför är kanske elden, eller eldstaden, en bra bild för att illustrera vad jag menar.


Tankar kring medvetandet blir ofta - talande nog - oerhört abstrakta. Så därför är kanske elden, eller eldstaden, en bra bild för att illustrera vad jag menar.

Från ett kemiskt håll kan eld förklaras som en kemisk reaktion där ett kolbaserat bränsle reagerar på syrgas och skapar värme och ljus. Från ett historiskt perspektiv tror man att människans förfäder lärde sig göra upp eld någon gång för 1,8-1,5 miljoner år sedan. Men trots att ovannämnda meningar talar om vad elden gör och när den tämjdes av människan så säger det ingenting om vad elden är. Och ännu mindre förklarar det innebörden av en eldstad.


Eldstaden är en plats att samlas kring. Vid eldstaden kan man tillreda mat, handarbeta i ljuset från elden, värma sig när nattens kyla tränger på samt vila i vetskapen om att rovdjuren håller sig borta från det flackande skenet. Här berättas skvaller och här traderas historier. Här återsamlas man efter sitt dagsverke och här träffar man sina nära och kära. Eldstaden är något att samlas vid: en värmande plats i en ofta hård och kall värld. Men elden är - och Platon förstod det nog bättre än de flesta - farlig. För inte bara kan elden sprida sig och skapa förödelse, elden skiljer sig också från ett annat väsentligt ljus: solljuset. Människan må ha lärt sig tämja elden men solen har hon (ännu) inte rått på. Men skillnaden mellan eld och solljus tror jag främst består, inte i människans förmåga att kontrollera, utan i att solen skänker liv medan elden förtär. Det ena ger; det andra tar.


Elden är en helt nödvändig plats för många med mig som rent krasst inte skulle överleva utanför staden. Och gemenskapen som eldstaden för med sig är helt väsentlig för en mänsklighet som behöver med-mänsklighet och värme. Elden ska däremot inte förväxlas med det ljus som ger liv. Men - och det är ett stort men - för människan är solljuset också beroende av elden: solen behöver inte oss, men vi behöver både sol och eld.


Människans medvetande är som en låga som i ena stunden finns till för att i nästa vara liksom bortblåst, allt medan mänskligheten kommer fortsätta att samlas kring elden. Detta säger kanske ingenting tydligt om vad medvetandet är men det är mitt försök att visa hur det finns saker vi kan förstå först då vi kommer nära och sätter oss bredvid; fenomen vi bara kan få del av - liksom värmen ifrån elden - genom att slå oss ner tätt intill för att därefter, liksom i meditation, enbart vänta och långsamt tina upp en kunskap vi glömt bort att vi redan har.