Sök
  • Malin Jörnvi

Tid och förändring

Uppdaterat: 4 jan.

God fortsättning (som det så finurligt heter)! För visst är det spännande hur vi från en dag till en annan byter år trots att tiden bara fortsätter. Tid överlag är ett mycket spännande fenomen och så här vid årsskiftet syns med ovanlig skärpa kontrasten mellan våra två tidsförståelser: den cirkulära och den linjära. De två begreppen pekar på skillnaden mellan vår uppfattning av naturens givna cykler och vårt eget organisatoriska påfund.



Vår tideräkningen bygger alltså delvis på en astronomisk förståelse av universum där årscyklerna följer jordens omloppsbana kring solen. Andra sidan av tideräkningen bygger däremot på en överenskommen ackumulering där år läggs till år och 2022 följer på 2021. I yoga och filosofikretsar är det numer vanligt att premiera det förra: ett fokus på cirkulär tid ska få oss att känna delaktighet och kontakt med varandra och världens kontinuum. Världens samhörighet är förstås oerhört viktig att försöka förstå sig på men jag undrar om vi inte förbiser något väsentligt om vi enbart fokuserar på det som går runt: finns det inte någonting viktigt i att ett nytt år är just något helt nytt?


Nystart i dess olika tappning används såklart inte minst när det gäller nyårslöften: från en dag till en annan ska vi vara en bättre version av oss själva. Som den livserfarne människan redan vet så fungerar dessa förbättringsprojekt sällan. Men impulsen att börja om och att ta nya tag tror jag inte att vi ska underskatta: varifrån kommer egentligen en förändring?


Att vi själva förändras över tid, det vet vi. Och att tiderna förändras, det vet vi likaså. Men det är inte lika lätt att se var denna förändring härstammar ifrån. Kanske tillhör förändring till och med det som är allra svårast att se medan det pågår – för hur upptäcker man skillnad ögonblick för ögonblick? Jag tänker att detta möjligtvis hör till de fenomen som är svårare att se men desto enklare att känna, för plötsligt blir någon kall, plötsligt kläcks en idé och plötsligt "går en ängel genom rummet".


Förändringar kan mycket väl upptäckas kroppsligt direkt när de sker. Men jag vill påstå att det för att de ska upptäckas krävs att någon eller något finns kvar att uppfatta skillnaden. Det krävs alltså att någonting består genom varje förändring. Denna förståelse av att någonting nödvändigtvis fortsätter igenom förändring är en grundläggande skillnad mellan buddhismen och yogafilosofin såsom begränsad till Patañjali. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg så är identifiering med den bestående och orörlige skådaren helt central för idén om upplysning inom yoga.


Det finns alltså det som återkommer och det finns det som är nytt. Det finns det som fortsätter och så finns det det som förändras. Men finns det inte ytterligare en dimension? Det kommande året skulle det vara intressant att fundera mer kring huruvida tiden inte bara kan förstås i termer av linjer eller cirklar, utan också genom djup. Hur djup är tiden? Kanske kan det till och med bli till ett nyårslöfte, att igenom 2022 inte förbättra utan fördjupa mig själv i – och mellan – ögonblick: en övning på att bli kvar och att känna skeenden medan de pågår. För om det någonstans går att skymta förändringars ursprung så tror jag nämligen att det borde vara där, på den stilla platsen mitt i tiden.