Sök
  • Malin Jörnvi

Ljus och mörker

Uppdaterat: 28 aug. 2021

Kanske har du uppmärksammat att de flesta av mina rubriker är (och mest troligt kommer vara) dualismer. Anledningen ämnar jag återkomma till nedan.


Den här reflektionen är ett försök att sätta ord på en tankegång som ofta rör sig mot tankemässigt och känslomässigt mörker. Jag (och jag tror många med mig) har lätt för att känna mig allmänt dyster över tillvaron. Pandemin och klimatet är såklart två framträdande faktorer just nu men jag vill även lyfta fram graden av stress och utmattning i samhället i stort. Ett illustrerande exempel är etableringen av GAD, generaliserat ångestsyndrom, vilket är en samtida psykologisk diagnos på ständig och omfattande oro.


Vi är många som brottas med livet idag och detta samtidigt som vi med så gott som alla tillgängliga mått mätt har det bättre än någonsin. (Här kan det vara nödvändigt att precisera att jag använder "vi" i en öppen och inbjudande bemärkelse och att läsaren själv väljer när och om det passar.) Och många är vi som ställt oss frågan: varför känns det så svårt? Eller: varför kan jag inte bara vara glad?


Det är här jag vill återkomma till dualismerna. Att spalta upp tänkandet i två, i "antingen eller" har varit mycket vanligt inom filosofihistorien. Dualismerna har dock de senaste årtiondena fått utstå mer och mer kritik, inte minst från feministiskt håll. De feministiska teoretikerna har menat att ett tänkande som delar upp sin förståelse i en jämförelse mellan två, speglar en patriarkal maktordning där det ena begreppet ställs över det andra. Dualismen man-kvinna är det yttersta exemplet.


Jag har studerat mycket feministisk teori och själv deltagit i dualismkritiken. Jag tänker fortfarande att kritiken försöker fånga någonting viktig i tillvaron, att det finns ett korn av sanning även här. Men jag befarar att vi i en blind kritik och ett modernt borttvättande av ett dualistiskt tänkande går miste om någonting helt och hållet väsentligt.


Jag befarar att vi i en blind kritik och modernt borttvättande av ett dualistiskt tänkande går miste om någonting helt och hållet väsentligt.

Alternativet till att tänka i två är att förstå hur allting sitter ihop: hur det ena inte är skiljt ifrån det andra. Men när vi inte ska tänka i två utan istället tänka utifrån ett kontinuum eller spektrum så mister vi (minst) en sak och det är distans. För när vi delar upp i två så möjliggör vi också en separation mellan det ena och det andra, en separation med ett avstånd som kan vara både snudd på obefintligt och helt oändligt. Oavsett så finns möjlighet för åtskillnad. Om vi istället menar att allting sitter ihop så har vi från första stund uteslutit just denna möjlighet för distans.


Här börjar så en av samtida kritisk teoris många motsägelser att framträda: i sitt försökt att befria individen från illasinnade krafter så tar man bort samme individs chans att röra sig. Vårt tids stora fokus på diagnostisering är ett tydligt exempel: du har GAD (eller någonting på ADHD-spektrat) för att du inte ska vara din diagnos. Vid första anblicken är diagnosen därmed ett frigörande av individen: det är inget fel på dig. Men vid sidan av acceptans inbegriper samma tankegång att du är någonting annat: "Min diagnos var en befrielse, nu fick jag en förklaring till varför jag är som jag är".


Följden av ovanstående är att individen blir någonting statiskt. Och härifrån blir det än mer komplicerat, för om individen följer med i dualismkritiken och går med på att allting sitter ihop, att allt befinner sig i ett spektrum, då står ändå samma individ kvar med känslan av att vara ett själv: "det är ju ändå jag som sitter här och läser". Kritisk teori har två lösningar på problemet: för det första så behöver individen lära sig ett nytt sätt att tänka som inte är förankrat i det felaktiga tankesätt hen har just nu ("du är inte åtskild från världen även om det ser ut så"); för det andra så behöver individen förstå hur hens perspektiv är färgat av grupptillhörighet: det blir således extremt viktigt att hen vet vem hen är i bemärkelsen av hur hen identifierar sig i förhållande till andra.


Det blir således extremt viktigt att hen vet vem hen är i bemärkelsen av hur hen identifierar sig i förhållande till andra.

Att identitet är ett centralt koncept i vår samtid är en underdrift. Och alldeles centralt för det jag försöker visa här är att den identifikation alltid har med yttre faktorer att göra: att identifiera sig är att få andras uppfattning av en själv att överensstämma med ens egen självbild och sin egen självbild att stämma överens med andras uppfattning. Att dessa två aldrig helt kan överensstämma och att ens identitet ständigt förändras är definitivt en orsak till ångest. Och ju mer tid vi ägnar oss åt den här bilden av oss själva desto mindre tid och kraft har vi att ägna oss åt annat. Det intressanta är att den absoluta motsatsen till den här självcentreringen är meditation. För genom att helt och hållet ägna dig åt dig själv i bemärkelsen av att ge dig själv utrymme att öva dig i att vila i dig själv frigör du dig successivt från den ytliga självförståelse som bygger på yttre påverkan.


Meditation och yogisk filosofis syn på ljus och mörker kommer vi självklart återkomma till. Jag vill här bara avrunda med att understryka att ett nyckelord i sammanhanget är vila: meditation är i sin grund att för en kort stund få sluta ögonen och i mörkret om så bara för ett ögonblick få lov att uppleva den rofyllda distans som kommer av att slippa ifrån vem man tycker eller känner att borde vara. Att för ett ögonblick få lov att bara finnas till.