Sök
  • Malin Jörnvi

Hem och att börja

Om det finns något tema jag funderat på mer än något annat så måste det vara idén om ett hem. Vad är ett hem? Är hemmet en plats eller kanske ett sammanhang? När och varför börjar något kännas som hemma? Och är det ens viktigt att ha ett hem?



Det är alltid svårt att fastställa var någonting börjat men mina funderingar kring hemmet har jag burit med mig i alla fall sedan första tiden efter gymnasiet. Liksom många andra svenska ungdomar tog jag ett sabbatsår för att klura ut vad jag skulle göra med mitt liv. Jag förstår mycket väl att det är något man aldrig blir klar med men när jag inte längre hade ett schema eller en självklar plats där jag förväntades vara så ställdes jag inför frågan: var ska jag ta vägen nu?


Svaret på frågan där och då blev att jag inte visste var jag ville men jag visste åtminstone (vilket antagligen är vanligare) vad jag inte ville och det var att stanna kvar där jag var. Fast egentligen var det mer en känsla av ett måste: jag kunde inte stanna; jag höll på att bli vuxen så det var dags att lämna barndomshemmet och dessutom höll jag på att kvävas av förväntningar på vad man borde göra härnäst.


Så vad skulle jag göra? Det visste jag såklart inte, så liksom många andra började jag istället med att söka efter mig själv: vem är jag? För unga svenskar ligger det sökandet inte sällan ute i världen. Att resa. Se nya platser. Träffa nya människor. Jag lade därför hösten på att spara pengar och att ansöka till amerikanska universitet och när vårvintern kom flyttade jag till Paris. Det är otvetydigt en ynnest och otroligt lärorikt att utsätta sig själv för nya sammanhang och mina år utomlands ledde mig mycket riktigt till ovärderliga kunskaper. Ändå började någonstans längs vägen en tanke att skava: mitt i allt utforskande, lärde jag mig verkligen om mig själv?


Är det så att nya möten och andra omständigheter nödvändigtvis lär oss om oss själva? För min del började jag ifrågasätta om mitt kringflackande i världen innebar att jag kom närmre det jag letade efter, eller om det snarare innebar att jag flydde från, eller snarare, sköt det framför mig. Jag tror absolut inte att man kan hitta sig själv i någon enkel eller slutgiltig bemärkelse men jag undrar än idag om det inte finns någon slags motsättning mellan inre och yttre rörelse; om man liksom mig flyttat runt från plats till plats efter vad som känts bättre i stunden, ger man sig själv då verkligen möjligheten att lära känna sig själv?


De senaste paragraferna var – liksom mina år efter gymnasiet – en relativt lång omväg tillbaka till frågan om ett hem. För fem år senare fann jag mig själv på ett masterprogram i Uppsala och mitt i den svenskhet som på många sätt summerar vad jag upplevt som kvävande när jag flyttade härifrån. Men att befinna mig i min egen kultur efter flera år i andras gav mig även en ny typ av sinnesro: att inte konstant behöva översätta till någon annans språk (i både bokstavlig och bildlig mening) frigjorde plötsligt tid och rum till något annat. Det är som om jag genom att acceptera och börja leva i en kultur jag på något svåråtkomligt sätt redan kunde, hittade den frihet jag behövde för att påbörja en annan typ av resa.


Det var som en djupt liggande längtan började flyta upp till ytan.

Första sommaren väl hemma i Sverige tog jag steget att utbilda mig till yogalärare efter många års egen praktik. Jag började även på allvar mer och mer sätta mig in i filosofi, ett ämne som jag bara berört sporadiskt mellan allt annat jag sysslat med fram till dess. Och det var som en djupt liggande längtan började flyta upp till ytan. Det var som jag genom att börja slå av på takten, genom att börja tillåta mig själv att inte ständigt resa – rusa – runt möjliggjorde för en annan värld att långsamt börja öppna sig. Som om det var först när jag tillät mig själv en fastare punkt i tillvaron som tanken kunde få börja sväva friare. Jag vill understryka hur jag verkligen bara står i början av denna upptäckt men inte desto mindre är det något som jag tror att jag endast kunde få syn på genom att jag började tillåta mig själv att få vara stilla.


Att tillåta mig själv att få känna mig lugnare och tryggare i världen och att börja lita till att även jag har en plats här. En plats varifrån jag utgår och till vilken jag får komma tillbaka och vila mellan allt utforskande och alla äventyr som livet kan innebära. I mitt fall, liksom jag gissar i mångas andras, öppnade sig den här känslan av hem i och med att jag träffade en person som ville lära känna mig på ett sätt jag aldrig hade upplevt förut. Och genom honom har jag fått ro nog att påbörja vad som kanske bäst beskrivs som min egen resa inåt. En av mina filosofilärare har sedan dess insisterat på filosofin som hemlös – att filosofera är att alltid vara på väg någon annanstans. I det är jag övertygad om att det finns en stor sanning. Men frågan är om filosofin kan vara hemlös utan att bäras av en filosof med ork att ta sig an de stora och svåra frågorna, en ork som kommer av möjligheten till återhämtning mellan slagen? Bäras av en filosof som möjligtvis inte vet var hon slutar, men kanske ändå på något sätt vet var hon börjar – bäras av en människa som faktiskt bor och hör hemma någonstans.