För min skull

Vad gör du när du får göra vad du vill? Med den frågan påbörjade vi våra kurser i somras. Då som ett försök att ge deltagarna en chans att introducera sig själva bortom alla titlar och rutinartade svar. För om du tänker efter själv: vad gör du när du får göra vad du vill? Och vad gör du helt för din egen skull?

Kanske är det för dig svårt att spontant svara på frågorna. Det är det i alla fall för mig. Jag börjar direkt med strukturanalys och med att ifrågasätta om vi någonsin helt och hållet vet motiven bakom det vi gör. Men jag har också svårt att svara eftersom jag känner på mig att det egentligen inte är speciellt mycket – och under vissa perioder ingenting alls – som jag gör bara för mig, för att jag vill, utan att det också är nyttigt för något annat. Varför är det så?

En del av förklaringen tror jag är vår samtids syn på arbete. Inte så mycket mängden, hur många timmar vi jobbar i veckan, eller dess roll i vår identitet och hur vi ser på oss själva – nej, snarare vill jag mena att vårt samhälle genomsyras av en syn på arbete som något som ska leda någonvart; att ens anletes svett ska visa sig som ett resultat. Helst ska resultatet vara i form av en ökande kolumn i ett Excelark eller också ska det vara rent handfast, som en ommålad byrå. Men måste det vara så att arbete alltid leder någon vart?

Självklart så beror allt alltid på vad man menar. Så föreställ dig nu hur det skulle vara om vi med arbete menade rätt och slätt fysisk ansträngning. Då skulle något så "enkelt" som att bara gå upp ur sängen faktiskt vara arbete. I denna mening skulle även att ta en paus i sina betalda arbetsuppgifter för att koncentrera sig på sin egen andning i några minuter vara just arbete. Egentligen skulle allting som kräver någon form av medveten handling – och medveten avsaknad därav – vara arbete.

Vad är så poängen med det här resonemanget? Det kanske är strunt samma vad man kallar något bara man får det gjort. Men jag tänker att det faktiskt kan spela väldigt stor roll hur man pratar om något. För om arbete endast är det som ger resultat – och implicit endast mätbara eller taktila resultat – och om denna syn på arbete genomsyrar ett samhälle som lägger väldigt stor vikt vid just arbete – vad händer då med allt det som faktiskt inte leder någon vart? Eller snarare, det som visst leder någon vart, bara inte på en gång eller särskilt tydligt? Som till exempel arbetet med sig själv och den långsamma reflektion som bidrar till att man trots allt kan ändra på djupt sittande mönster och växa som människa? För varför gör vi egentligen saker för oss själva? Tänk om det vi gör enbart för vår egen skull är en helt oersättlig del av det som ger oss chansen att förändras och bli större och bättre människor?

Tänk om det vi gör enbart för vår egen skull är en helt oersättlig del av det som ger oss chansen att förändras och bli större och bättre människor?

Vi måste här även fråga oss själva varför det överhuvudtaget finns sådant som vi helst gör; varför det – trots att det kan vara mycket svårt – ändå går att svara på frågan "vad gör du för din egen skull?". Kanske har det något att göra med vad det är att vara människa och trots att vi antagligen gör väldigt olika saker om vi får välja helt fritt, så har vi ändå åtminstone en sak helt och hållet gemensam: vår längtan efter att få följa våra hjärtan.